"Genusstatistik"

Jag menar inte att låta överlägsen, men jag skrattade lite åt att svaret från badhuset antagligen var tänkt att låta professionellt och genomtänkt. Men så blev det så fel.

Boys will always be.. sexister?

Det här med att unga killar ofta tillåts att bete sig nästan hur som helst mot (framförallt) tjejer för att de "är i den åldern"/"inte vet hur de ska bete sig"/"har för mycket tonårshormoner"/blablabla eller helt enkelt för att lärarna inte orkar deala med dessa maktutövare GÖR MIG SÅ JÄVLA LEDSEN. Kakan har skrivit jättebra om detta här

Nu kommer säkert något cleverhead och ba "men ALLA killar gör inte sådär, sluta hata på killar". Och ja, det är ju det som är problemet. Dessa killar, som ofta är i minoritet men ändå är en stor grupp, är de som bestämmer klimatet i klassrummet som BÅDE tjejer och killar tvingas rätta sig efter.

Fyfan för att vara ung tjej, sånt jävla hårt klimat. Jag har hemska minnen från min egen skoltid som jag då uppfattade som "jaha, det är så här det är..." men som jag nu i efterhand tänker HUR FAN KUNDE DETTA TILLÅTAS? Varför ingrep ingen vuxen?

Kanske skriver om det en annan gång.

Bild av Nanna Johansson

Genusexperiment del 1

När folk vet att en är feminist och/eller intresserad av genus hörs ibland argumentet att vi utsätter våra barn för "genusexperiment" eller "använder oss av våra egna feministåsikter för att forma barnet". Jag har själv hört det flera gånger i diskussioner och argumentet är alltid att feminister eller genusintresserade inte tänker på barnets bästa utan bara på sina egna åsikter. Mycket intressant.

För det första tror jag att de allra flesta föräldrar vill sina barn det bästa. Punkt.

För det andra tror jag också att de allra flesta även använder sina egna åsikter för att "forma" sina barn. Det gäller även, och kanske i synnerhet, föräldrar/vuxna som INTE förespråkar genustänk. För att konkretisera med enkla exempel tillåts inte pojkar bära rosa tights, eller ha glittrigt diadem, eller leka med barbiedockor. Detta gäller inte bara uppenbara förbud ("Nej Oskar, pojkar ska inte ha diadem") utan förbuden blir också indirekta då vissa leksaker eller kläder inte introduceras eller uppmuntras ("Kom här Oskar, titta på denna bilen den är ju roligare än den där gamla dockvagnen").

Alltså. "Vi feminister" vill ge våra barn möjligheten till ALLT. Inga förbud, inga uppmuntrande. OBS! Det finns det de som förespråkar kompensatorisk genuspedagogik. Jag kommer skriva mer om det framöver men det innebär ungefär att om du har ett barn och vet att hen kommer att uppmuntras att bete sig, klä sig och leka på ett särskilt sätt av samhället.. lägger du som förälder lite extra tyngd på det som inte uppmuntras. Du kompenserar alltså det som samhället missar.

Så. Jag vill nästan påstå att de som använder sig av argumentet att feminister formar sina barn, är de som i störst utsträckning gör det själva.

Ps. Har ni noterat att de "förbud" som finns nästan enkom gäller för pojkar? Det beror på att de kvinnliga attributen, egenskaperna osv är nedvärderade och inte lika önskvärda som de manliga.

Jaha, vad blir det för något då?

DET BIOLOGISKA KÖNET.. 

"Vet du vad det blir för något?" eller "Har ni tagit reda på könet?" har jag fått höra otaliga gånger under den här graviditeten. Både av bekanta och okända. "Ja, vet du vad? Det blir ETT BARN" har jag lust att replikera. Men eftersom jag inte orkar ta några diskussioner har jag bara sagt att det får bli en överraskning. Vad som nu skulle kunna "överraska"? Antingen har barnet snopp eller snippa, kanske du tänker. 

Ja, ELLER så föds barnet med intersexuellt kön, dvs med ett könsorgan som inte går att definiera som antingen manligt eller kvinnligt. Hela 0,5-1% barn föds så (SOU 2007:16), visste ni det? Antagligen inte, eftersom det är tabu att prata om. 

Oftast opereras barnet direkt (givetvis med föräldrarnas samtycke) och smärtsamma uppföljande operationer och hormonbehandlingar kan komma att krävas under flera år efteråt. Detta trots att flera intervjuer med intersexuellt födda visar att de själva hade velat ta beslutet om en eventuell operation i vuxen ålder. 

"Jahaa, ni har sängkläderna i blått.. då blir det en pojke då?"

Det är en skitsvår fråga, och jag förstår problematiken med att inte juridisk kunna definiera sitt kön (ge oss ett 3:e alternativ!!!) eller att föräldrarna inte kan svara "flicka" eller "pojke" på frågan "Vad blev det för något?" som ställs av 

morfar/barndomsvännen/arbetskollegan/grannen/frisören/förskolepedagogen/barnmorskan/kusinen/butiksbiträdet/ etc. etc, i all evighet. 

Jag vet inte hur jag och Kim skulle agera om vårt barn föds intersexuellt, även om jag nu känner att så länge barnet inte lider fysiskt vill jag inte att det görs några ingrepp. Jag vet bara, att väldigt många människor inte accepterar ett barn som inte kan eller vill benämnas som antingen flicka eller pojke. 

Men jag blir knäpp av att tänka på hur viktigt det är för folk att veta vad mitt barn har mellan benen. Och det är ingen artighetsfråga heller i stil med "Vad blev det för födelsevikt?", eftersom 3600g som svar inte gör att folk pratar annorlunda med barnet, syr särskilda kläder, köper specifika leksaker, förutsätter vissa intressen eller kallar barnet olika adjektiv t ex "lilltuffing" eller "sötprinsessan". 

Jag förstår inte heller varför jag skulle vilja veta VAD (jeez) som finns i min mage. Det enda relevanta för min egen del är att jag delvis kommer använda mig av en genuskompensatorisk pedagogik, dvs jag kommer försöka stötta mitt barn lite extra i det som samhället motarbetar pga kön. Såklart efter mitt barns individuella behov, needless to say.

Och det, gott folk, var dagens inlägg om det biologiska könet. Don't get me started om det sociala könet. Eller jo kanske, men en annan gång.

obz: jag förstår att folk i min närhet frågar och blir inte arg, jag blir bara förvånad över att det är så viktigt.

Första inlägget, en slags presentation?

Nej men nu är det dags, det här håller inte längre. Jag måste få skriva av mig, hela mitt huvud är fullt och det börjar bli rörigt. Det finns så mycket tankar och funderingar om jämställdhet, genuspedagogik, mångfald och hbtq som jag behöver få ranta lite om.

Framförallt är den här bloggen skapad för min egen skull, men den när nästan lika mycket till för att väcka intresse, reaktioner eller reflektioner. Kanske får jag medhåll eller skapar diskussion. Det hade varit fint! Kanske en och annan hater? Men det jag hoppas på mest är att någon som läser ska tänka "jaha, det där hade jag inte funderat på innan".

Så, ja, jag hoppas på att få en och annan läsare. Sprid gärna om du gillar. Nu kör vi!